Påvens predikan vid påskmässan: Parkera inte hjärtat utan skynda till Kristus

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påskdagens mässa firades på Peterplatsen av Peterkyrkans ärkepräst emeritus, kardinal Angelo Comastri. Påven Franciskus predikan, som lästes upp av kardinalen, följer här i sin helhet i svensk översättning.

Påvens predikan - Påskdagens mässa 20 april 2025

Maria från Magdala såg att gravstenen hade rullats bort och sprang iväg för att berätta det för Petrus och Johannes. Även de två lärjungarna gav sig iväg efter att ha fått den omskakande nyheten och - enligt evangeliet - ”sprang båda två” (Joh 20:4). Huvudpersonerna i påskberättelserna springer alla! Och detta ”springande” uttrycker å ena sidan oron över att de hade fört bort Herrens kropp, men å andra talar Maria Magdalenas, Petrus och Johannes springande om önskan, hjärtats drivkraft, den inre hållningen hos dem som ger sig ut för att söka efter Jesus. Han har i själva verket uppstått från de döda och finns därför inte längre i graven. Han måste sökas någon annanstans.

Detta är påskens förkunnelse - man måste leta efter honom någon annanstans. Kristus är uppstånden, han lever! Han har inte förblivit dödens fånge, han är inte längre inlindad i svepningen och därför kan vi inte stänga in honom i en trevlig historia att berätta, vi kan inte göra honom till en hjälte från det förflutna eller tänka på honom som en staty placerad i en sal på ett museum! Tvärtom, vi måste söka honom, och därför kan vi inte vara stilla. Vi måste sätta oss i rörelse, gå ut och söka honom - söka honom i våra liv, i våra bröders ansikten, i vårt dagliga liv, överallt utom i den här graven.

Sök alltid efter honom. För om han har uppstått från de döda är han närvarande överallt, han bor bland oss, han gömmer sig och uppenbarar sig även i dag i de systrar och bröder vi möter på vägen, i de mest anonyma och oförutsägbara situationerna i våra liv. Han lever och förblir alltid med oss, gråter tårarna hos dem som lider och mångfaldigar livets skönhet genom våra små kärlekshandlingar.

Det är därför som påskens tro, som öppnar oss för mötet med den uppståndne Herren och gör oss redo att välkomna honom i våra liv, är allt annat än en statisk anpassning eller ett fridfullt inordnande i någon religiös trygghet. Tvärtom sätter påsken oss i rörelse, den får oss att springa som Maria från Magdala och lärjungarna och uppmanar oss att se bortom horisonten för att uppfatta Jesus, den levande, som den Gud som uppenbarar sig och som också är närvarande idag, som talar till oss, föregår oss och överraskar oss. Liksom Maria från Magdala kan vi uppleva att vi förlorar Herren varje dag, men vi kan också varje dag ge oss ut för att leta efter honom igen, i förvissningen om att han kommer att låta sig hittas och lysa upp oss med ljuset av sin uppståndelse.

Bröder och systrar, häri ligger vårt livs största hopp: vi kan hålla oss fast vid Kristus i detta fattiga, bräckliga och sårade liv eftersom han har besegrat döden, eftersom han besegrar vårt och hela världens mörker så att vi kan leva med honom i evig glädje. Mot detta mål, som aposteln Paulus säger, springer vi också, glömmer det som ligger bakom oss och sträcker oss mot det som ligger framför (jfr Fil 3:12-14). Vi skyndar då för att möta Kristus, med Maria Magdalenas, Petrus och Johannes snabba steg.

Jubelåret uppmanar oss att förnya gåvan av detta hopp i oss själva, att sänka ner våra lidanden och vår oro i det, att överföra detta hopp till dem vi möter på vår väg och anförtro framtiden för våra liv och mänsklighetens öde till det. Och därför kan vi inte parkera våra hjärtan i denna världs illusioner eller stänga in dem i sorg, utan vi måste springa, fulla av glädje. Låt oss springa för att möta Jesus, låt oss återupptäcka den ovärderliga nåd det är att vara hans vän. Låt hans ord om liv och sanning lysa upp vår väg. Som den store teologen Henri de Lubac sade: ”Det måste räcka med att vi förstår detta: Kristendomen är Kristus. Nej, sannerligen, det finns inget annat än detta. I Kristus har vi allt” (Les responsabilités doctrinales des catholiques dans le monde d'aujourd'hui, Paris 2010, 276).

Och detta ”allt”, som är den uppståndne Kristus, öppnar våra liv för hopp. Han lever, han vill förnya våra liv redan idag. Till honom, segraren över synd och död, vill vi säga:

"Herre, på denna högtid ber vi dig om denna gåva: att vi också skall bli nya för att kunna uppleva denna ständiga nyhet. Befria oss, o Gud, från vanans, trötthetens och desillusioneringens sorgliga damm, ge oss glädjen att vakna varje morgon med förundrade ögon, så att vi kan se de nya färgerna på denna morgon, som är unik och annorlunda än alla andra. [...] Allt är nytt, Herre, och ingenting upprepas, ingenting är gammalt” (A. Zarri, Quasi una preghiera).

Systrar och bröder, i förundran över påskens tro och med all längtan efter fred och befrielse i våra hjärtan kan vi säga: Med dig, Herre, är allt nytt. Med dig börjar allting på nytt.