Predikan under påvens begravning
Hela predikan:
På denna majestätiska Petersplats, där påven Franciskus så många gånger har firat mässan och lett stora möten under dessa 12 år, är vi samlade i bön kring hans jordiska kvarlevor med ett sorgset hjärta, men stödda av trons visshet, som försäkrar oss om att människans existens inte slutar i graven, utan i Faderns hus i ett liv i glädje som inte kommer att se någon solnedgång.
Å kardinalkollegiets vägnar tackar jag er alla hjärtligt för er närvaro. Jag riktar en djupt respektfull hälsning och ett varmt tack till statscheferna, regeringscheferna och de officiella delegationerna som har kommit från många länder för att uttrycka tillgivenhet, vördnad och uppskattning för den påve som har lämnat oss.
De många uttryck på tillgivenhet och deltagande som vi har sett under dessa dagar efter hans bortgång, visar hur mycket påven Franciskus pontifikat har berört sinnen och hjärtan.
Den sista bilden, som kommer att leva kvar i våra ögon och i våra hjärtan, är den från förra söndagen, på påskdagen, då påven Franciskus, trots allvarliga hälsoproblem, ville ge sin välsignelse från Peterskyrkans balkong och sedan begav sig ner på detta torg för att från påvemobilen hälsa på den stora folkskaran som samlats för påskmässan.
Med vår bön vill vi nu anförtro vår älskade påves själ till Gud, så att han kan skänka honom evig glädje i sin enorma kärleks ljusa och härliga horisont.
Vi är upplysta och vägledda av evangelietexten, med Kristi egen röst som frågade den förste av apostlarna: ”Petrus, älskar du mig?” Och Petrus svar var snabbt och uppriktigt: ”Herre, du vet allt; du vet att jag älskar dig!” Och Jesus anförtrodde honom det stora uppdraget: ”Valla mina får”. Detta kom att vara Petrus och hans efterträdares ständiga uppgift, att tjäna och älska i kölvattnet av Jesus Kristus.
Trots sin yttersta bräcklighet och sitt lidande valde påven Franciskus att vandra denna självuppoffringens väg ända till den sista dagen av sitt jordiska liv. Han följde i sin Herres fotspår, den gode Herden, som älskade sina får till den grad att han gav sitt eget liv för dem. Och han gjorde det med styrka och lugn, nära sin hjord, Guds kyrka.
När kardinal Bergoglio den 13 mars 2013 valdes av konklaven att efterträda påven Benedictus XVI, hade han bakom sig åren som jesuit i Jesu sällskap och framför allt var han berikad av erfarenheten av 21 års pastoralt arbete i ärkestiftet Buenos Aires, först som hjälpbiskop, sedan som biskopsassistent och senare, framför allt, som ärkebiskop.
Beslutet att ta namnet Franciskus framstod omedelbart som ett val som reflekterade ett program och en stil som han ville basera sitt pontifikat på, inspirerad av den helige Franciskus av Assisis anda.
Han behöll sitt temperament och sin form av pastoralt ledarskap och gav omedelbart avtryck med sin starka personlighet i styrandet av kyrkan. Han etablerade direktkontakt med personer och folk, angelägen om att vara nära alla, med en särskild uppmärksamhet på personer i svårigheter. Han gav av sig själv utan återhållsamhet, särskilt till de minsta på jorden, de marginaliserade. Han var en påve mitt bland människorna med ett öppet hjärta för alla. Han var också en påve som uppmärksammade det nya som växte fram i samhället och det som den helige Ande väckte till liv i kyrkan.
Med sitt karaktäristiska ordval och sitt språk rikt på bilder och metaforer försökte han alltid belysa vår tids problem med evangeliets visdom. Erbjuda ett svar i trons ljus och uppmuntra oss att som kristna leva med utmaningarna och motsägelserna under dessa år av förändring, som han älskade att beskriva som ”epokskifte”.
Han hade en stor spontanitet och ett informellt sätt att tilltala alla på, även personer långt från kyrkan.
Påven Franciskus, som var rik på mänsklig värme och djupt känslig för våra utmaningar. Han delade verkligen oron, lidandet och hoppet i vår tid och gav sig själv för att trösta och uppmuntra med ett budskap som kunde nå människornas hjärtan på ett direkt och omedelbart sätt.
Hans välkomnande och lyssnande karisma, i kombination med ett sätt som är typiskt för dagens känslighet, rörde vid hjärtan och ville uppliva moraliska och andliga krafter.
Evangelisationen var vägledande i hans pontifikat. Med en tydlig missionsvision spred han evangeliets glädje, som var titeln på hans första apostoliska uppmaning, Evangelii gaudium. Det är en glädje som fyller hjärtat hos alla dem som anförtror sig åt Gud med förtröstan och hopp.
Den röda tråden i hans mission var också övertygelsen om att kyrkan är ett hem för alla, ett hem vars dörrar alltid står öppna. Han använde ofta bilden av kyrkan som ett ”fältsjukhus” efter ett slag där många sårats; en kyrka som är fast besluten att bemöta människors och den stora oro som sliter sönder den samtida världen; en kyrka som kan böja sig ner till varje person, oavsett tro eller tillstånd, och läka deras sår.
Hans gester till förmån för flyktingar och fördrivna personer är otaliga. Hans uppmaningar på att arbeta för de fattiga var konstant.
Det är utmärkande att påven Franciskus första resa gick till Lampedusa, en ö som symboliserar emigrationens tragedi, med tusentals människor som drunknar i havet. I samma anda var hans resa till Lesbos, tillsammans med den ekumeniske patriarken och ärkebiskopen av Aten, liksom firandet av en mässa på gränsen mellan Mexiko och USA, under hans resa till Mexiko.
Av hans 47 mödosamma apostoliska resor förblir den till Irak 2021, där han trotsade alla risker, särskilt minnesvärd. Den svåra apostoliska resan var ett balsam för det irakiska folkets öppna sår, efter att ha lidit så mycket av IS omänskliga handlingar. Det var också en viktig resa för den interreligiösa dialogen, en annan betydelsefull dimension av hans pastorala arbete. Med sin apostoliska resa 2024 till fyra länder i Asien-Oceanien nådde påven ”världens mest perifera utkanter”.
Påven Franciskus har alltid satt barmhärtighetens evangelium i centrum och gång på gång betonat att Gud aldrig tröttnar på att förlåta oss. Han förlåter alltid, oavsett vilken situation personen befinner sig i som ber om förlåtelse, och återvänder till den rätta vägen.
Han utlyste ett extraordinärt barmhärtighetens jubileum för att understryka att barmhärtigheten är ”evangeliets hjärta”. Barmhärtighet och evangeliets glädje är två nyckelord för påven Franciskus.
I motsats till vad han kallade ”slit och släng kultur” talade han om mötets och solidaritetens kultur. Även temat broderskap löpte som en röd tråd genom hela hans pontifikat. I sin encyklika Fratelli tutti ville han återuppliva en världsomspännande strävan efter broderskap, eftersom vi alla är barn till samma Fader i himlen. Han påminde oss ofta kraftfullt om att vi alla tillhör samma mänskliga familj.
År 2019, under sin resa till Förenade Arabemiraten, undertecknade påven Franciskus ett dokument om mänskligt broderskap för världsfred och samlevnad, där han påminde om Guds faderskap.
I sin encyklika Laudato Si' vände han sig till män och kvinnor i hela världen och uppmärksammade våra plikter och vårt delade ansvar för vårt gemensamma hem genom att säga: ”Ingen räddar sig själv.”
Inför de senaste årens rasande krig, med deras omänskliga fasor och oräkneliga dödsfall och förstörelse, höjde påven Franciskus oupphörligen sin röst och bad om fred och uppmanade till förnuft och ärliga förhandlingar för att hitta möjliga lösningar. Krig, sa han, leder till att människor dör och till att hem, sjukhus och skolor förstörs. Krig lämnar alltid världen i ett sämre skick än den var innan: krig är alltid ett smärtsamt och tragiskt nederlag för alla.
”Bygg broar, inte murar” var en uppmaning som han upprepade många gånger, och hans tjänst som aposteln Petrus efterträdare var alltid kopplad till att tjäna mänskligheten i alla dess dimensioner.
Andligt förenade med hela kristenheten är vi här i stort antal för att be för påven Franciskus, att Gud må välkomna honom i sin kärleks evighet.
Påven Franciskus brukade avsluta sina tal och möten med att säga: ”Glöm inte bort att be för mig.”
Käre påve Franciskus, vi ber dig nu att be för oss. Må du välsigna kyrkan, välsigna Rom och välsigna hela världen från himlen som du gjorde förra söndagen från balkongen i denna basilika som en sista omfamning med hela Guds folk, men också omfamna mänskligheten som söker sanningen med ett uppriktigt hjärta och håller hoppets fackla högt.
