Att tänka om påveämbetet i ekumenisk mening
Andrea Tornielli
Det är en historia om en gemensam väg och århundraden av enhet; men även fylld av schismer, ömsesidiga bannlysningar, splittringar och strider som lutar sig mot politiska beslut snarare än av teologiska skillnader. Efter nästan två årtusenden av kristen historia, trots gamla och nya kriser inom de olika bekännelserna, tar den ekumeniska resan ett betydande steg. Det ny publicerade dokumentet, Biskopen av Rom, vittnar om hur villigheten och öppenheten att diskutera formerna för att utöva påveämbetet, som manifesterades 1995 av Johannes Paulus II, lever kvar. Dialogen har gått framåt, och den synodala vägen som den katolska kyrkan upplever på alla nivåer är en del av den. Katoliker återupptäcker och kommer till en djupare förståelse av betydelsen av synodalitet som ett konkret sätt att leva gemenskap i kyrkan – en medvetenhet som redan finns och upplevs av andra kristna traditioner.
Samtidigt betraktas rollen som biskopen av Rom och hans företräde inte längre av andra kristna bara som ett hinder eller ett problem under den ekumeniska resan: i själva verket överväger synodaliteten alltid närvaron av ett "protos", ett primat.
Naturligtvis är påvens primat, som utövades av påvarna under det andra årtusendet och särskilt som det Första Vatikankonciliet sanktoíonerade det, fortfarande oacceptabelt för de andra kristna samfunden. Men även i denna fråga visar dokumentet från Dikasteriet för främjandet av Kristen Enhet ett betydande steg: de ekumeniska dialogerna har föreslagit en distinktion mellan det påvliga primatet som utövar jurisdiktion över den latinska kyrkan (eller västkyrkan, som öst kallar den), och den romerska kyrkans företräde i välgörenhet, det "första sätet". Ett företräde för "diakoni", det vill säga tjänst och inte makt. Enhetens företräde, utövat i synodalitet för att söka samförstånd från alla biskopar.
Det finns därför, eller det skulle kunna finnas, en form av påvligt företräde som är acceptabel för de andra kyrkorna. Det är vad den ekumeniske patriarken i Konstantinopel Bartolomeus för några år sedan beskrev som primat "utövat i ödmjukhet och medkänsla, snarare än som ett slags påtvingande på resten av biskopskollegiet", som "en sann återspegling av den korsfäste Herrens kärlek", snarare än i termer av jordisk makt”: ett konkret sätt att resa mot förverkligandet av den dröm som påven Johannes Paulus II uttryckte för nästan trettio år sedan.
