Den nicenska trosbekännelsen: ett uttryck för kristen identitet

Vatican News

Den 20 maj firar den kristna världen 1700-årsminnet av öppnandet av det första ekumeniska konciliet, som hölls i Nicea år 325 och som har gått till historien främst på grund av trosbekännelsen, som samlar, definierar och förkunnar tron på frälsningen i Jesus Kristus och på den ende Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande. Den nicenska trosbekännelsen, som senare kompletterades av Konstantinopels koncilium år 381, blev i praktiken identitetskortet för kyrkans trosbekännelse. Av denna anledning har Internationella teologiska kommissionen (ITC) beslutat att ägna ett dokument på nästan sjuttio sidor åt konciliet, som sammankallades av kejsar Konstantin i Mindre Asien, med det dubbla syftet att erinra om dess grundläggande innebörd och lyfta fram trosbekännelsen extraordinära källa, och återlansera dem i perspektivet av den nya evangelisationsetapp som kyrkan är kallad att genomföra i vår tid. Det nya dokumentet får särskild relevans eftersom årsminnet av Nicea infaller under Hoppets Jubelår, ett år då påsken dessutom firas av alla kristna på samma dag.

”Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare - 1700-årsminnet av det ekumeniska konciliet i Nicea (325-2025)” – är titeln på det dokument som offentliggjordes torsdagen den 3 april – och det är inte bara ett akademiskt teologiskt arbete, utan det vill vara en syntes som kan leda till en djupare förståelse av tron och det vittnesbörd den bär i den kristna gemenskapens liv.

Slutligen var Nicea den första gången som kyrkans enhet och mission uttrycktes på en universell nivå - därav benämningen ”ekumenisk” eller ”universell” - i en synodal form. Det första ekumeniska konciliet kan därför också ses som en referenspunkt och inspirationskälla för den synodala resa som kyrkan nu genomför.

Teologerna

Dokumentet, som omfattar 124 numrerade stycken, är resultatet av ITC:s beslut att inleda en djupare studie av Niceas dogmatiska relevans under kommissionens tionde quinquennium (femårsperiod). Arbetet har utförts av en underkommission under ledning av den franske prästen Philippe Vallin och bestående av biskoparna Antonio Luiz Catelan Ferreira och Etienne Vetö, prästerna Mario Angel Flores Ramos, Gaby Alfred Hachem och Karl-Heinz Menke samt professorerna Marianne Schlosser och Robin Darling Young. Man röstade om och godkände texten enhälligt 2024, och efter det lämnades den för godkännande till kardinal Víctor Manuel Fernández, prefekt för Dikasteriet för trosläran, där kommissionen är inrättad. Efter att ha fått påven Franciskus godkännande, medgav kardinal Fernández publiceringen den 16 december.

Dokumentet består av en inledning med titeln ”Doxologi, teologi och proklamation”, fyra kapitel med teologisk reflektion och en slutsats om den samtida proklamationen av ”Jesus vår frälsning” till alla män och kvinnor.

En doxologisk läsning av symbolen

Det första kapitlet, ”En symbol för frälsning: Doxologi och teologi i Nicea-dogmen” (nr 7-47) är det mest omfattande. Det erbjuder ”en doxologisk läsning av trosbekännelsen, för att lyfta fram dess soteriologiska och därmed kristologiska, trinitariska och antropologiska källor”, med avsikten att ge ”ny drivkraft till resan mot kristen enhet”.

Texten pekar på den ekumeniska betydelsen av tron i Nicea och uttrycker hopp om och enighet om ett gemensamt datum för påskfirandet, vilket påven Franciskus själv upprepade gånger har efterlyst. I punkt 43 konstateras att år 2025 utgör för alla kristna ”ett ovärderligt tillfälle att understryka att det vi har gemensamt är mycket större än det som skiljer oss åt: Tillsammans tror vi på den treenige Guden, på Kristus som är sann människa och sann Gud, på frälsningen i Jesus Kristus, enligt Skriften som läses i kyrkan och under den Helige Andes ingivelse. Tillsammans tror vi på kyrkan, på dopet och på de dödas uppståndelse och det eviga livet.”

”Följaktligen”, säger ITC i punkt 45, ”skapar de kristnas oenighet om den viktigaste högtiden i deras kalender pastoralt obehag i församlingar, till den grad att familjer splittras; och orsakar skandal bland icke-kristna, vilket skadar det vittnesbörd som ges om evangeliet.”

Vi tror som vi döper; och vi ber som vi tror

Men att välkomna rikedomen i Nicea efter sjutton århundraden leder också till en förståelse för hur konciliet i Nicea fortsätter att ge näring åt och vägleda den kristna existensen.

Det andra kapitlet, ”Den Niceanska trosbekännelsen i de troendes liv” (nr 48-69), utforskar därför hur liturgin och bönen har berikats i kyrkan sedan Nicea, som därför utgör en vändpunkt i kristendomens historia. Med rötterna i kyrkofädernas läror påminner dokumentet om att ”vi tror som vi döper och vi ber som vi tror”. Det uppmanar de kristna att i dag och alltid ösa ur denna ”källa av levande vatten”, vars rika dogmatiska innehåll har varit avgörande för att etablera den kristna läran. Det är i denna mening som dokumentet fördjupar sig i mottagandet av trosbekännelsen i liturgisk och sakramental praxis, i katekes och predikan och i böner och hymner från 400-talet.

En teologisk och kyrklig händelse

I det tredje kapitlet, ”Nicea som teologisk och kyrklig händelse” (nr 70-102), undersöks hur trosbekännelsen och konciliet ”vittnar om samma händelse, nämligen Jesus Kristus, vars inträde i historien ger en aldrig tidigare skådad tillgång till Gud och leder till en omvandling av det mänskliga tänkandet”.

Det innebar också en nyhet i kyrkans sätt att strukturera sig och fullgöra sitt uppdrag. ”Sammankallade av kejsaren för att lösa en lokal tvist som hade spridit sig till alla kyrkor i det östromerska riket och till många kyrkor i väst”, förklarar dokumentet, ”samlas för första gången biskopar från hela Oikouménè i synod. Dess trosbekännelse och kanoniska beslut kungörs som normerande för hela kyrkan. Den aldrig tidigare skådade gemenskap och enhet som Jesu Kristi händelse har väckt i kyrkan blir synlig och effektiv på ett nytt sätt genom en struktur med universell räckvidd, och förkunnelsen av de goda nyheterna om Kristus i all sin oändlighet får också ett instrument med aldrig tidigare skådad auktoritet” (jfr n. 101).

En tro tillgänglig för alla

I det fjärde och sista kapitlet - ”Att värna om en tro som är tillgänglig för hela Guds folk” (103-120) - ”belyses förutsättningarna för trovärdigheten i den tro som bekändes i Nicea i ett stadium av grundläggande teologi som kastar ljus över kyrkans natur och identitet, i den mån hon är den autentiska uttolkaren av trons normativa sanning genom läroämbetet och de troendes väktare, särskilt de minsta och mest utsatta”.

Den tro som Jesus förkunnade för de enkla är inte en förenklad tro, säger ITC. Kristendomen har aldrig betraktat sig själv som en esoterisk religion reserverad för en elit av invigda; tvärtom utgör Nicea - trots att det kom till stånd tack vare kejsar Konstantins initiativ - ”en milstolpe i den långa resan mot libertas Ecclesiae, som överallt är en garanti för skyddet av de mest utsattas tro inför den politiska makten.”

År 325 gjordes uppenbarelsens gemensamma goda verkligen ”tillgängligt” för alla troende, vilket bekräftas av den katolska läran om de döpta människornas ofelbarhet ”in credendo”. Även om biskoparna har en särskild roll när det gäller att definiera tron, kan de inte axla den utan att befinna sig i kyrkogemenskap med hela Guds heliga folk, ett begrepp som ofta har lyfts fram av påven Franciskus.

Niceas eviga relevans

Dokumentet avslutas med ”en angelägen uppmaning” att ”förkunna vår frälsning för alla Jesus i dag”, med utgångspunkt i den tro som uttrycktes i Nicea i en mängd olika betydelser.

Först och främst ligger den eviga relevansen av detta koncilium och av den symbol som uppstod ur det, i att fortsätta att låta oss ”förundras över Kristi oerhörda storhet, så att alla kan förundras” och att ”återuppliva elden i vår kärlek till honom” eftersom ”i Jesus, homooúsios (förenad) med Fadern... har Gud själv bundit sig till mänskligheten för evigt.”

För det andra innebär det att inte ignorera ”verkligheten” eller vända sig bort ”från de lidanden och omvälvningar som plågar världen och som tycks äventyra allt hopp”, samtidigt som man lyssnar till kultur och kulturer.

För det tredje innebär det att vi måste vara ”särskilt uppmärksamma på de små bland våra bröder och systrar”, eftersom de som har ”korsfästs” genom historien, ”de som är i störst behov av hopp och nåd”, är ”Kristus bland oss”. Samtidigt kan de, genom att förstå den korsfäste Jesu lidanden, i sin tur vara ”apostlar, lärare och evangelister för de rika och välbärgade”.

Slutligen måste förkunnelsen ske ”som kyrkan” eller snarare ”med broderskapets vittnesbörd”, och visa världen de underbara ting genom vilka den är ”en, helig, katolsk och apostolisk” och ”frälsningens universella sakrament”. Samtidigt sprider den, den skatt av skrifterna som symbolen tolkar: rikedomen i bön, liturgi och sakrament som härrör från dopet som bekändes i Nicea och ljuset från läroämbetet; alltid fokuserad på den uppståndne Kristus som triumferar över död och synd, och inte på motståndare, eftersom det inte finns några förlorare i påskmysteriet förutom den eskatologiska förloraren, den Onde, splittraren.

Det är ingen tillfällighet att påven den 28 november förra året, under en audiens för medlemmar av den internationella teologiska kommissionen, berömde deras arbete och betonade värdet av ett dokument ”avsett att kasta ljus över aktualiteten i den tro som bekändes i Nicea” och ”att ge näring åt och fördjupa de troendes tro och, baserat på Jesu gestalt, erbjuda insikter och reflektioner som är användbara för ett nytt kulturellt och socialt paradigm inspirerat av Kristi mänsklighet”.

Studiedag

En studiedag om ”Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren - 1700-årsminnet av det ekumeniska konciliet i Nicea (325-2025)” kommer att hållas vid det Påvliga Universitetet Urbaniana, den 20 maj kl. 9.00-19.30, med deltagandet av de teologer som bidragit till utarbetandet av dokumentet och andra experter på området.

Den fullständiga texten finns på Internationella teologiska kommissionens hemsida.